”I människans väsen finns en ociviliserbar kärna”, menar den tyske konservative tänkaren Arnold Gehlen i ett föredrag från 1975. Han citerar inkännande Freuds ord i Das Unbehagen in der Kultur om att ”det är svårt för människan att bli lycklig i kulturen”.

Kanske är olyckan sprungen ur civilisationen själv, som tycks havande inte bara med underverk utan också med undergång och förödelse. Den tyske marxisten Robert Kurz anser att det barbari som upplysningen och moderniteten sade sig ha brutit med, snarare har intensifierats under industrialismens och kapitalismens era, som sammanfaller med teorins och det reflexiva tänkandets borttyning.

Hannah Arendt ser i den moderna civilisationen ytterst en fråga om kapitalets expansionsmöjligheter och spårar bourgeoisiens ideologiska rötter i Thomas Hobbes Leviathan-stat.

För den norske, pessimistiske metafysikern P.W. Zapffe är ”civilisationen” snarast namnet på det sofistikerade system för självcensur som den ångestridna homo sapiens utvecklat för att inför sig själv dölja sin egentliga – och fasansfulla – belägenhet i kosmos.

Det rådande insisterar på kulturen, på civilisationen. Framsteget och utvecklingen är fortfarande bländande storheter, hållfasta suggestioner. Frågan är bara mot vilken bakgrund och med vilka offer.

Teorins slut – maktens filosofi – replikanter – axiala världsrum – posthistoria – fetischkritik – oupphörlighet – imperialism och expansion – tekniken och det tekniska – biologiska paradoxer – sublimering – själslig arbetslöshet – Leviathan – övningen i att dö

Medverkande
Hannah Arendt, Ulrika Björk, Hjalmar Falk, Rasmus Fleischer, Arnold Gehlen, Carl-Göran Heidegren, Helmut Heißenbüttel, Robert Kurz, Jörgen Lind, Patrick Nilsson, Gisle R. Tangenes, Fredrik Wiklund, Jon Wittrock, P.W. Zapffe