kritik

• 2012-04-06, www.tidningenkulturen.se
  

  Styv dramatisering av hård verklighet
  Lilian O. Montmar
  Maria Magdalena Mathsdotter - Kungen, samekvinnan och den franske pastorn
  Alerta
  Det är en mäktig verklighet som Lilian O. Montmar dramatiserat om sameflickan Maria Magdalena Mathsdotter 1835-1873, hennes familj och deras liv. Hur denna samekvinna helt enkelt skidade ner till Stockholm för att gå till kungs och begära hjälp med samebarnens skolgång.
  
  Montmar skriver i en bakgrundsteckning: ”Nödåret 1867 lät Svenska Missionssällskapet uppföra en skola i Bäsksele by utanför Vilhelmina. Målsättningen med skolan var att erbjuda de samiska barnen en fast punkt där de kunde undervisas i den bibliska historien, katekesen, innanläsning, välskrivning och räkning. Genom att bli inackorderade i traktens gårdar skulle barnen få en kontinuitet i sin undervisning, något som annars var ett problem eftersom de tidigare varit tvungna att följa föräldrarna på deras flyttningar med renarna.”
  
  I centrum står familjen Mattias Pålsson med hustrun Magdalena Andersdotter och deras fem döttrar Regina, Maria, Anna, Lisa Sofia och Brita Margareta. Montmars bok kretsar kring familjens vardag under årstidsväxlingarna och med speciell inriktning på en av döttrarna, Maria Magdalena och den strapatsrika skidfärd hon så småningom gör ner till Stockholm för begära hjälp med samebarnens skolgång.
  
  Inledningsvis kan man nästan tycka att samefamiljens vardag hade 'räckt' som 'dragplåster'. Den är skildrad med en sådan intensitet att Montmar når långt i sin berättarkonst. Jag vill gärna återge ett vackert avsnitt för att visa vad jag menar:
  
  ”Vandringsstigen följer en skummande fjällbäck, höga raka, vitstammiga björkar, blommande hägg och rönn, jättelika ormbunkar, frodiga fjällängar./.../Runtom skiftar marken i rött. Här växer stora mattor av fjällglim, purpurbräcka och olika ljungarter. Vilken underbar fägring så högt uppe på fjället! Och där- just vid iskanten- en blomma så underbart vacker i sin ensamhet vid sjön. Det är isranunkeln. Långt därnere ser Mattias älvarna flyta likt glittrande silverband.
  
  Byn har sina renar på flera olika ställen. Vajor och renoxar hålls åtskilda. Lösrenarna är bångstyriga och måste hållas ihop med hjälp av hundarna, eftersom de springer åt alla håll särskilt när det är kallt och dåligt med lav och barmark. Vajorna måste man däremot valla så försiktigt man kan, annars blir de rädda och kastar kalvarna och hundarna är snabbt framme och biter ihjäl dem..”
  
  Montmars känsliga glidningarna mellan dokumentär och fiktion ökar autenticiteten och skapar en närvaro som är nödvändig för att smaka på det liv bokens huvudpersoner lever. Det är snarare när fakta kring skolfrågor och samernas allmänrättsliga situation måste bäras av texten som enstaka gestaltningsproblem kan uppstå. Men jag vill säga att Montmar än en gång visar att hon är en styv berättare och att dramadokumentären är hennes givna form.
  
  Enligt Montmar är denna bok en pendang till hennes uppmärksammade bok om kolonisterna på hjortronmyrarna. Montmar åstadkom med den ett epos om svenskar kring 1920-talet som var arbetslösa och hungriga och som skapade sin egen utkomst och tillvaro långt uppe i norr istället för att emigrera som var vanligast vid den tiden på grund av fattigdom och svält.
  
  I min recension skrev jag då:”Montmar har verkligen något att berätta och har inte lämnat någon möda ospard. Med ett fruktbart växlande mellan det sakligt analytiska och känsliga närbilder och med Montmars imponerande research där detaljerna är oerhört välplacerade blir berättelsen mycket levande och läsvärd”.
  
  Och jag kan låta denna sekvens stå som giltigt omdöme även för hennes nya bok. Just den noggranna och omfattande researchen med alla dess utmejslade detaljer gör berättelsen levande och trovärdig och skapar med hjälp av Montmars känsliga glidande mellan fiktion och dokumentär i gestaltningen en närhet till huvudpersonerna i deras dagliga värv. Lilian O. Montmar närmar sig med boken om sameflickan Magdalena sin ideala berättarform.
  
  Benny Holmberg
  
  
   

  Läs hela artikeln